Gilla oss på Facebook | Besök Facebook

Bilder

Andra dagen av kajakfiskande och filmande

2013-09-18

Tidig morgon. På med kaffet. Gå ut med hunden som vädjat till mig en stund med stora bruna ögon. Vilken underbar kompis, förresten... Tänk om alla var som han, då hade det varit gött o leva för allt och alla utom kaninerna...

Klockan åtta prick rasslar det från uppfartens grus; Anton anmäler sig för kajaktjänstgöring! Litet rådslag. Jodå, vi kör samma grundplan som inför gårdagen. Det gick ju rätt bra då. Bilder tog vi, film spelades in och gäddor visade sig och lät sig fångas. Det senare minns kroppen bland annat genom sår på vänstertumme och pekfinger, men sådant går över... Efter att ha glömt en hel kaffehurra hemma kör vi iväg mot en av skärgårdens större öar. Vädret är lätt höstlikt, lite småkallt. Moln och sol slåss om herraväldet över himlavalvet. Vinden är svag.

Ytterligare en timma senare paddlar vi ut på ett lugnt och silverskimrande hav, kryssar fram mellan sten och tång. Vi behöver inte ankra utan fiskar "obundet", vilket är skönast när man sitter i en kajak. Får man en lite större fisk så blir man bogserad. Vi njuter, fiskar på. Påslag, tappad fisk. Nästa sitter bättre och landas efter att ha vispat vattnet till skum intill kajaken. Det är grymt vad sensommargäddorna är starka, tänker jag förundrat för hundrade gången. Vilken vacker teckning den har, vilken gyllengul färg, en typisk skärgårdsgädda. Idag är det inledningsvis stora spinnare som gäller. Hugg på hugg, men ingen riktigt stor. Jo, den man tappade, förstås. Så är det för det mesta...

Efter några timmar tar vi en välförtjänt lunchrast. Kajakerna dras upp på land och Anton tar ambitiöst hand om engångsgrillen och de tyska korvarna som specialimporterats av far och mor. Efter en halvtimme sitter vi tysta och mätta och betraktar horisonten. Ett gråsvart molnband har vuxit upp och ur detta materialiserar sig en grå kon - en tromb söker sig neråt mot det glittrande havet. Vi står där förundrade och betraktar skådespelet. Anton inte minst, för det är första gången han ser någonting sådant, berättar han hänfört för mig. Bara andra gången för mig, mumlar jag tillbaka.

Efter en stund är vi ute på havet igen i våra fiskekajaker. Det börjar regna, först lite grann sedan står det som spön i backen. Vinden ökar också och i fjärran mullrar åskan. Då ringer mobilen. Jag fumlar svärande fram den ur vadarens bröstficka. Det är frugan som berättar att det står en sur lastbilschaffis utanför entrén som vill leverera en hög kajaker. Det är de första Jacksonkajakerna som vill avsluta en lång resa som börjat i USA. Nu har de hastigt och lustigt hamnat i Färmanstorp för att därifrån söka en kajakfiskande husse eller matte någonstans i Sverige. Snabbpaddling tillbaka till bilarna, lastning och iltransport hem för att ta hand om både sur chaffis och nya kajaker. Nu sitter jag här med trötta armar och skriver. Ganska nöjd över dagen, även om det inte blev något stort. Men, vad gör väl det? Man är för gammal för att fokusera enbart på stora fiskar. Det är ju helheten man vill åt. Det vackra, det enkla och det fria. Ensam eller med en likasinnad. Ett litet, litet steg mot någonting man kanske kan benämna mognad och klokskap.

Cheers, fiskevänner och alla andra!


   Dela på Facebook eller kommentera nedan: